Ohoy!

Man sitter och tittar ut över ett till synes oändligt hav. Det ser likadant ut åt alla håll. Vår rörelse genom havet verkar stanna upp. Dag efter dag, samma utsikt. Samma vatten. Samma himmel. Samma moln. Kryssen i sjökortet berättar att vi förflyttat oss hundratals mil, men ibland kan man undra om de inte ljuger. Allt ser ju likadant ut som igår, som förra veckan. Klockan och kalendern säger att tiden går. Jag tror de ljuger. Tiden står stilla den också. Liksom vi. Solen och månen går upp och går ner, som för att berätta att det finns en värld bortom horisonten. De ljuger. Det är bara vi här.

Det enda jag vet,

det enda jag ser,

är att vi är så ofattbart små.