Panoramfönster överblickar en stolt stad byggd mellan vatten. Djurgårdsfärjor glider sakta fram och tillbaka över scenen.

Den japanska turistflickan tittar ut över stadssiluetten som badar i sent kodacolorljus. Jämför byggnaderna med kartan för att se var i pappersvecken hon befinner sig. 

Vi sitter i Fotografiska museets restaurang och tar en paus efter att ögonen mättats av bilder. Helena Blomqvist utställning  kommer att stanna med mig länge. Kanske är det döda barn eller barn i en fantasi  på bilderna. De är tillsammans med djur som har svaret, tänker jag,  och de bor i det övervuxna huset som hämtat från The Grey Garden filmen.

Designstolarna  framför panoramafönstren är obekväma. Man hasar bak och fötterna når inte ner. Designgafflarna ligger så snyggt och böjer sig alldeles perfekt mot den vitblanka bordsytan men passar illa i handen och lämnar ett märke mitt i handflatan när handen försöker fånga räkorna på mackan.

Det skorrar.

Panoramat och verkligheten skorrar. Någonstans mitt emellan finns jag.

Helenas bilder får mig att tänka på döden fast vackert och vemodigt förstås och drömskt och övergivet… väldigt mycket övergivet.  Övergiven eller tillsammans. Överge mig inte! det var det budskap jag fick, fast jag vet inte om det meningen så, men så sa fotografierna mig.

för de som fattas oss

tjugonåntingårsklubben

Mare Kandre

Mare

Kandre

Kanske

             behövdes du någon annanstans

Mare mare porta me lontano

Norrländskt tyngda granar ovan bilen i vinterväglaget. Nymånsbländande strålkastarljus.

Kunde du beskriva som ingen annan

Amy

Amy, sjung mig gungig. Sjung för mig en vaggvisa in i livet

Ted

En egen måne behöver jag

Kiah-Frida, du är ett mycket vackert barn

var

Ditt liv hade bara börjat

Leva livet, kom så ska vi leva, leva livet, kom så ska