bilder
Panoramfönster överblickar en stolt stad byggd mellan vatten. Djurgårdsfärjor glider sakta fram och tillbaka över scenen.
Den japanska turistflickan tittar ut över stadssiluetten som badar i sent kodacolorljus. Jämför byggnaderna med kartan för att se var i pappersvecken hon befinner sig.
Vi sitter i Fotografiska museets restaurang och tar en paus efter att ögonen mättats av bilder. Helena Blomqvist utställning kommer att stanna med mig länge. Kanske är det döda barn eller barn i en fantasi på bilderna. De är tillsammans med djur som har svaret, tänker jag, och de bor i det övervuxna huset som hämtat från The Grey Garden filmen.
Designstolarna framför panoramafönstren är obekväma. Man hasar bak och fötterna når inte ner. Designgafflarna ligger så snyggt och böjer sig alldeles perfekt mot den vitblanka bordsytan men passar illa i handen och lämnar ett märke mitt i handflatan när handen försöker fånga räkorna på mackan.
Det skorrar.
Panoramat och verkligheten skorrar. Någonstans mitt emellan finns jag.
Helenas bilder får mig att tänka på döden fast vackert och vemodigt förstås och drömskt och övergivet… väldigt mycket övergivet. Övergiven eller tillsammans. Överge mig inte! det var det budskap jag fick, fast jag vet inte om det meningen så, men så sa fotografierna mig.
Vackert skrivet, min vän. På tal om Japanska flickor. Jag hittade en fotoblogg som jag tror du skulle tycka om: http://morigirls.tumblr.com/
Kram!
Mori är en av mina favoriter!
Vilken vacker beskrivning du ger. Döden är tung och ibland en lättnad, ibland en kamp och vissa gånger ett vackert och rofyllt avslut. En konstnär kan ha en tanke med vad denne vill förmedla men vad betraktaren upplever och känner går inte att styra över. Det, tycker jag, lite är tjusningen med konst. Inget är förutsägbart.
Vi har varit på många av utställningarna och denna är ett måste! Ska bli intressant att se vad jag upplever....för det är det som är tjusningen med konst och bilder att vi kan tolka så olika och inget är rätt eller fel.
