från våfflor till smärta... ja kanske steget inte alltid är så långt...

ett urklipp som jag sparat, uppnålat på min anslagstavla så länge att det blivit torrt och gulnat.. har hjälpt mig i svåra stunder. Det var en intervju med Marie Bergman, sångerskan, i en tidning (vilken har jag glömt):

"...Jag hade en dröm som hjälpte mig. Jag såg mörkret gestaltat som en stor svart urgammal tjur. Ur ena ögat rann en tår, den var ledsen. När jag frågade varför den hade kommit i min dröm, svarade tjuren att den kände sig missförstådd. Den kunde se den mörka tjurkraften löpa amok i världen och bli till ondska. "Jag är inte ond, men jag kan inte kultivera mig själv", sade tjuren. "Det är ni som måste sättta mig framför plogen, jag är bara en gammal urkraft, en del av livet.". ...
Jag tänkte - "så det finns en tillit ändå..." Det hjälpte mig förstå, att utan mörker existerar inget ljus. Livet är beskaffat på det viset. Om vi lärde oss det, vågade acceptera och utveckla de tankegångarna skulle vi vinna mängder av kvaliteter. Smärtan blir inte enbart meningslös, utan en väg att kunna uppleva glädjen och njuta av stunden. "Färgerna är barn av ljus och mörker", som gamle Goethe sagt. Det tycker jag är bra. Det är ju en låt för sjutton ....."