Kväll - på västerhimlen
blänker stjärnan, ljus och skön!

Omkring henne ett hav av blått och ensam
ser hon i kvällen ut över världen!

Det finns i hennes stråle något av ljusbruna ögon
och i hennes darrande glans ett leende av röda läppar!

Som den blomma en vacker kvinna fäster i sina lockar
intet öga kan se sig mätt på den..!

Jag är också en i hennes trogna publik,
jag beundrar denna kvällens skönhet;

på en kulle har jag ställt mig mittemot henne,
min druckna blick blir full av hennes leende!

Det skymmer... andra stjärnor kastar
en efter en sin slöja inför världens åsyn...

Men stilla nu, hon glider ned
och når i dunkel fram till randen;

bergens rand suger henne törstigt till sig som en droppe,
o det är synd att hon ska dödas i sin nedgång!

Denna stjärna och hennes dystra saga,
i vilken själ ska den då inte väcka vemod?