En eftermiddag i oktober

Oktober går i gult och grått.

Sidensvansarna har kommit. De sitter i klungor i de nästan nakna träden och äter röda bär som än hänger sig kvar. Berusade av livet och av de jästa bären. Fest mitt på ljusan dan. Några kommer att mista livet, flyga in i fönsterrutor mot den blå himmelspegeln.

Huvudet vickar otäckt lealöst som hos en nyfödd. Fågeln är konstigt lätt i handen, den är rund och tjock där den ligger på marken men den väger ingenting när barnet håller den i handen och stöttar det silkesmjuka huvudet mot fingrarna. Barnet gräver en grop i trädgården och lägger ner fågeln.

I senilboendets trädgård vandrar en tant i det gula och grå. Hon har flera koftor på sig och en vit täckjacka. Hon går sakta längs den upptrampade stigen, förbi bänken som hon inte sett förut och förbi de utblommade perennarabatterna som personalen komponerat och planterat. Hon har aldrig sett dem förut. Hennes blick är blekt blå, oskyldig som ett barns blick men utsuddad av tid och förundran. Varv på varv vandrar hon längs den väl upptrampade stigen. Hon lyfter blicken och ser att det står en bänk vid stigen, längre bort ett staket. Hon går fram och känner på staketet, säger något högt som ingen hör, vänder och fortsätter sin vandring.