Jag och Diva var ute och gick jättelänge. Först var hon dragig och trist... gick inte med mig. Det är ofta.. nästan alltid så i början av promenaden. Bråttom bråttom. Efter ett tag gick det bättre och efter en stund till gick det riktigt bra så därför fortsatte jag promenerandet. Ville utnyttja att hon var lugn och fin. Tror vi var ute en och en halv timme och gick i solskenet. Härligt!
Det är det bästa ..när vi kan gå utan dragkamp.. ja utan kamp överhuvudtaget. Promenera som en enhet inte som två som vill olika saker. Det är enorm skillnad.
Man kan tro att hon skulle bli trött av allt vandrande och det att hon måste skärpa sig... men icke. Himmel vad med energi hon har den jycken! Man kan bli matt för mindre...Fast det är klart, hon är avlad för det. Att ha energi i massor för att kunna jobba, jobba. Om jag har tid till kvällen ska vi ta en cykeltur... när det blivit svalare. Det var längesen vi cyklade.

Wilma fick förstås också en walkabout. Vi lyckades pricka tiden när alla andra hundägare var ute. Jag kommer ihåg  då vi letade och förföljde andra hundar och deras ägare för att träna hundmöten. Då var Wilma pest och pina. Gjorde utfall och "skämde ut" mig. Det var inte alls länge sedan men nu är hon "botad" (eller rättare sagt jag har nu lärt mig hur jag ska få henne att bli cool). Såååå skönt. Det gick att ändra ett jobbigt beteende! Nu kan vi passera jyckar utan några större problem. Möter vi stora hundar med svansen hög som går före sin förare är det förstås svårare, då hör jag att Wilmas andning blir hastigare och att hon spänner sig men ett dovt "icke!" från mig och hon lugnar sig.