Urtidsmänniskorna fångade in vargvalpar och tämjde dem, parade de snällaste och mest lätthanterliga med varandra och fick på så sätt fram "tamvargar" ur vilka hunden sedan utvecklades.
Det är den romantiska föreställningen om hundens ursprung, "hur vargen blev hund".

Denna populära saga smular Raymond och Lorna Coppinger totalt sönder i sin bok Dogs från 2001.
Dogs a New Understanding of Canine Origin, Behavior, and Evolution".
Ska man bara läsa en bok om hundar... läs den! En riktigt riktigt bra bok.
Tyvärr tror jag inte den finns i svensk översättning. Ofta är det så... de riktiga pärlorna i hundlitteraturen är inte översatta, undrar varför. Skulle sälja som smör tror jag.



Författarna har en helt annorlunda idé om hur hundar utvecklats från vargen.
De målar upp ett mycket mer sannolikt scenario. Inte ett smack romantiskt dessvärre ;)
Tänk dig hundar som... inte den vilda vackra vargen som jagar med istidens människor.. utan mer som en "stor råtta" som lever av vårt avfall! (kan kanske förklara varför våra hundar älskar att äta allt som är "äckligt"!)

För ungefär 15000 år sedan i slutet av sista istiden började människor leva i byar. Vargarna fann ett nytt sätt att hitta föda. De kunde livnära sig på sophögarna som fanns i byns närhet. De vargar som var något mindre rädda och inte flydde lika fort när människor fanns i närheten fick en fördel (mer mat i magen) framför de andra vargarna som inte vågade stanna kvar och äta sig mätta.
Mer mat i magen = fler ungar som överlever och som kan sprida "inte så rädd-anlaget" vidare till kommande generationer.
Över många generationer så skapades det beteende som mest skiljer hunden från vargen;
Viljan att vara nära oss människor.
Med andra ord - det naturliga urvalet ledde fram till att hunden skapades - inte artificiellt urval.