Flingor singlar i ultrarapid från en himmel målad i pastellblått. Jorden vrider sig sakta bort från solen som vid horisonten skiftar från gult till en flämtande orange låga. Det är som om tiden går långsammare för ett tag, strax innan det skymmer denna januaridag.

Björktrastarna samlas i stora flockar i rönnbärsträdets topp. Knirpar och knorpar förnöjt med magar stinna av de sura bären. Nästan samma ljud som mina kängor gör i snön. Inga av fåglarnas vanliga maracas hörs. Bara detta förnöjda knirpande. Under trädet är marken rödfläckad av bärsaft.

Det är stilla och tyst i kvarteren. Däckens ljud dämpas i det vita mjuka. I husen tindrar ännu stjärnor och ljusstakar fast tankar på pepparkakor är förbi, paketen öppnade och det glansigt röda pappret lämnat på återvinning.

Fröken schäfer drömmer att hon är en husky. Att hon drar i flock över vidderna med snön sprutande från tassarna. I en allt snabbare takt. De vidsträckta vidderna. Vitt. Inget är i vägen. Inget stör rytmen i den raska traven. Ett med ursprunget, ett med alltet. Tungan blir lång, blicken fjärran. Rytm. Flock.

Hennes människa väcker henne ur drömmen. Dessa långsamma människor. Hon önskar att hennes människa kunde drömma drömmen med henne.