Jag var med Gullegubben i helgen och renoverade en skogsväg. Vi tog bort sten, skyfflade grus, bände bort ännu mer sten och rötter och gjorde i ordning så vägen ska bli körbar. Vilket slit! Gullegubben är kvar där än och jobbar. Wilma var med och hade det helt underbart. Det här var ute på landet och hon fick springa omkring som hon ville. Hon var helt slut när vi kom hem. Jag med!



När vi kommit hem gick jag med Wilma ut för att titta till växterna i växthuset... grannarna hade kompisar hos sig som hade med sig sin Grand danois. Wilma och jättehunden gillar INTE varann av någon anledning som bara de vet... nåt med energier som inte passar ihop eller .. jag vet inte. Wilma hann se att den hunden var där före jag såg den och innan jag hann reagera blev det gruff över staketet och Wilma skrek till. Hon hade rivit upp ena benet på en vass del på trådstaketet. Det såg hemskt ut, en stor skinnflik hängde lös och man såg rakt in i benet. Jag blev jätteorolig. Grannarna med. Så istället för att pusta ut efter allt tungjobbande, vi var som sagt helt slut jag och Wilma blev det att åka in till Albano djursjukhus för operation.

Det här var sent på lördagkvällen och de skulle precis stänga så Wilma fick stanna över natten. I söndags var jag och svåger Sjöman och hämtade hem henne. En ängslig hund fick jag hem. Rädd med svansen mellan benen. Skyggade för ungarna i lekparken gjorde hon, har aldrig hänt förr. Wilmas trygga värld kändes inte så trygg längre.
Hon har dränage i såret men det ser ut att läka riktigt bra. Finns en risk att huden dör bort sa veterinären men det ser ut att klara sig. På fredag ska vi och ta bort dränet. När inte jag kan passa Wilma får hon ha tratten på. Och så fort hon blivit frisk och tagit stygnen ska vi ut och promenera - med Grand danoisen och hennes matte!
Gruff är nämligen inte tillåtet!

Idag är Wilma gladare än när vi precis hämtat hem henne. Hon har kunnat sova och äta och värsta ängslan verkar ha lagt sig. Jag är noga med att inte göra någon affär av det hela.. inte ömka (fast det är svårt för nog är det synd om henne ;). Jag kör Cesar Millan - stilen istället. För den fungerar bäst. Medesamma vi kom hem från veterinären gick vi längs staketet  som om inget läskigt hänt där och så går vi lugna promenader, gärna där vi möter andra hundar. Jag vill inte att min jycke ska bli rädd av det här.
Sedan blir det till att göra nåt åt de vassa grejerna på staketet förstås så det inte kan hända igen.



över till något trevligare... min gamla buskpion har börjat slå ut sina jätteknoppar. Den är alldeles fantastisk.
Busken når mig upp till bröstet ungefär. Den är så tung i toppen nu när den ska till att blomma att jag varit tvungen att sätta stöd undertill.